snöfall

I magen isar det som om det vore snöstorm där inne. För varje sekund som går fylls utrymmet med vinterkall snö; snart når den ända upp till halsen. För varje ord han säger till mig blåser det till och skapas snökaos. Blodådrorna har frusit som vattnet i hängrännor till skör is; jag vågar inte röra mig, rädd att de ska böjas och gå av. I huvudet hörs vinandet av stormen i magen; ljudet som förbereder en lavin. Det oroar hjärtat; slagen blir färre liksom dropparna från hängrännor innan vattnet frusit till is. Kylan i kroppen får tänderna att slås emot varandra; osammanhängande och krampaktigt. Ögonen har slutat vandra liksom en flagga slutar fladdra när luften blir för tung; ögonlocken. Plötsligt skapar han lavinen som förberetts; den får hela min kropp att rycka till och blodådrorna att böjas och gå av. Lungorna fylls med bitande kyla; slagen tar slut liksom dropparna när vattnet i hängrännor och hjärtat frusit till is.