hatar att försöka sova men bli avbruten precis i dendär stunden när man nästan är på väg utav mystiska ljud utanför väggarna som skiljer det trygga från verkligheten. hatar att inte våga blunda, utan istället överanalysera ljuden och börja svettas sådär obehagligt under täcket men inte våga ta bort det för att svalka kroppen för det är det enda som skiljer det trygga från det okända i mörkret i hallen genom tjugo-centimeters-springan där dörren står på glänt.