och äntligen kommer stunden då huvudet inser att det är bäst att släppa lite på bandet,
att jag inte borde hålla det lika hårt längre.
för all min kraft går åt,
och jag har ingen kvar för att orka hålla i de andra.
huvudet låter mig öppna ögonen och sluta kisa.
och det känns bra.
tack.